Hjälp, nu mäker jag skillnad i både kropp och knopp. Det märks att dagarna tickar ner tills vår lilla korv är här och jag märker hur hjärnan börjat ta in detta nu. Innan så har födsel och tiden efteråt, alltså livet med den lille, varit lite i skymundan. Jag har mest kunnat visualisera graviditeten. Allt det andra har känts så overkligt och svårt att påriktigt föreställa sig. Självklart drömmer man massvis framåt i tiden men det har ändå inte riktigt känts som realistiska planer utan snarare något lite suddigt och drömmigt.

 

Nu känner jag ibland att jag sköljs över med en oro inför förlossning, jag börjar bli orolig för hur allt ska gå med skola och sådant efter att bebis är här. Vi försöker förstå oss på föräldrapenning-systemet osv osv. Det märks att hjärnan har knappat in nu att detta faktiskt händer! Och dessa känslor känner jag igen sedan de tidigare äventyren man har planerat, även fast det varit långresor eller flytt utomlands så känner jag igen hur hjärnan nu går in i samma tankebanor när dagen D faktiskt närmar sig och det inte bara är drömmiga känslor utan även mycket oro och "tänk om-tankar" tar mer plats.

Men mestadels är det ju en orimplig pepp på vad som komma skall, en nyfikenhet på vem som befinner sig i magen, hur kommer jag och G att vara som föräldrar och inte minst så är jag riktigt taggad på att få vara med om en förlossning. Kan man gå igenom något mer omvälvande tillsammans?

 

62 dagar kvar enligt appen idag. Ska bli spännande att se om du är tidsoptimist som din mor, eller punktlig som din far ;) <3 Lilla pyret, snart ses vi <3